Tick... Tack... Tick... Tack... Tick... Tack...

Klockans makliga tickande ekar likt pistolskott i huset. Jag tittar ut genom fönstret. Klockan är bara fyra och det håller redan på att bli mörkt. Vi har tagit oss förbi nyår, är halvvägs genom Januari. Borde det inte vara ljust längre då?

Jag flyttar blicken till det andra fönstret när grannen på andra sidan gatan startar sin bil och åker sin väg. Han har alltid olika bilar hemma. Han är bilförsäljare, jag antar att han testar bilarna eller något sådant. Är väl billigare än att ha en egen bil antar jag. Jag undrar hur hans fru står ut med det. Måste ju vara skitjobbigt att flytta ungarnas saker från bil till bil en gång i veckan.

Tick... Tack... Tick... Tack... Tick... Tack...

Det blir mörkt utanför fönstret igen och jag flyttar blicken tillbaks till boken som ligger uppslagen framför mig. Jag ser knappt vad det står. Jag hinner bara fånga ett ord eller två innan tankarna börjar vandra.

Jag sitter vid min mormors enorma köksbord. Det är en stor, tung, otymplig möbel med sex stolar som hon måste ha köpt på 50-talet någon gång. Ytan på det decimetertjocka bordet är repad och smutsig. Den sortens smuts som inte går att torka bort. Jag tänker att bordet egentligen inte är så illa. Det behöver bara lite kärleksfull omvårdnad. Om man slipade det ordentligt, och kanske målade det, så skulle det kunna bli himla snyggt. I huvudet skrapar jag bort resterna av den repade lacken, slipar bort alla de djupgående fläckarna. Jag är inne i en väldigt svartvit period just nu, tycker att svartvita möbler är slitsnygga, så jag föreställer mig hur bordet och stolarna skulle se ut med lite färg.

Jag ändrar mig flera gånger. Först blir det helsvart med tjocka, vita dynor på stolarna och en vit duk i filttyg på bordet. Kanske en vas med en enkel blomma och ett par ljusstakar. Inte illa...

Jag ändrar det. Möblerna blir helt vita med svarta synor på stolarna och en svart duk. Inte heller så illa.

Jag ändrar det igen. Jag gör möblerna vita igen, men den här gången färgar jag sitsarna på stolarna svarta, liksom de tvärgående träbitarna som utgör ryggstöden. Snyggt. Och samma sak med bordet. Ett vitt bord, men med en svart bordsskiva. Ja, det blir snyggt. Jag kan ha de svarta dynorna på ändå. Utan dynor är de här stolarna rena tortyrinstrumenten. Fast de är bra att stå på när man måste rota runt på de översta hyllorna i skåpen.

Det kliar lite i fingrarna. Jag vill göra det. Jag vill slipa bort den fula repade lacken och ge bordet och stolarna nytt liv. Men vad tjänar det till?

Jag ser ut genom fönstret igen. Jag har bott i min mormors hus i snart två veckor nu. Sedan hon fick åka ambulans till akuten för att hon inte kunde röra sig. Det är andra gången på kort tid vi fått göra så. Jag tror inte hon kommer hem den här gången. Jag hoppas verkligen inte det, hur illa det än låter. Jag trodde jag skulle spy när vi kom upp strax efter nyår. Vi bestämde oss för att städa av hos henne, dammsuga och torka golv och tvätta. Fy fan, den lukten som mötte oss... Det var piss överallt. Tanten hade haft svårt att gå en långre tid, men nu kunde hon inte hålla tätt heller. När vi kommer upp så står hon och stödjer sig på golvmoppen. Hon har försökt städa upp efter sig i det lilla sovrummet som hon använder. Vi lyckas forsla henne till köket. Mamma går för att avsluta det mormor påbörjat. Jag får kväljningar där jag står. Huset stinker. Varenda rum luktar piss, köket stinker sopor och gammal kattmat och surnad fisk. Jag vill bara fly ut i snön och kräkas. Mamma skriker, gör kväljande kräkljud. Sedan hör jag henne tömma skurspannet i toaletten innan hon kommer in i köket. Hon svär åt mormor medan hon fyller spannet med nytt, hett vatten och en halv liter såpa. Mormor står vid bänken. Hon försöker skala en clementin men reder inte ut det. Och jag får inte hjälpa henne. Hon kastar clementinen på bordet och gör ett försök att ta sig till bordet för att sätta sig på stolen. Vi får inte hjälpa henne nu heller. Slutligen ger hon upp, hon klarar inte av det. Det är en knapp halvmeter till stolen hon vill sitta på och hon klarar inte av det. Hon lyckas sträcka sig till fruktskålen och ta ett päron istället. Jag känner för att kräkas igen. Inte bara för att hon dreglar och slabbar medan hon med sina få tänder lyckas knapra i sig en del av päronet. Utan för att medan hon står där så sprider sig den vidriga lukten av piss igenom köket. Hon har pissat ner sig igen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har aldrig varit bra på sådant här, att ta hand om andra människor. Jag brukar få kämpa för att ta hand om mig själv eftersom ingen annan gör det. Mamma kommer utrusande, svär och skriker och domderar. Jag kan inte hjälpa att undra på vilket sätt det ska hjälpa. Mormor är envisare än en åsna och det vet vi båda två. Mamma går och ringer efter en ambulans så mormor ska få komma till sjukhuset. Mormor tar sina kryckor och börjar, en centimeter i taget, att röra sig mot källartrappen. Mamma frågar vad hon håller på med. Hon ska gå ner och duscha. För en gångs skull är mamma och jag eniga. Det ska hon så fan heller! Mormors badrum på övervåningen går inte att duscha i längre, eftersom hon för flera år sedan beslutade sig för att låta huset förfalla hellre än att be om hjälp med att fixa det som behöver åtgärdas. Därför har hon en duschkabin i tvättstugan i källaren. Problemet är att så dålig som hjon är, så kommer hon inte kunna ta sig ner i källaren. Jo, ner kommer hon väl, men hon lär ju bryta nacken på vägen ner. Och upp kommer vi aldrig mer få henne.

Det blir ett jäkls gräl där mormor står och ylar att hon ska ner och duscha medan vi står i vägen så hon inte kommer åt trappen. Tillslut väser mamma att mormor kan få tvätta av sig i badrummet uppe med hjälp av våta handdukar, men ner i källaren kommer hon inte. Efter mycket om och men så får vi in henne i badrummet. Hjälp ska hon inte ha någon.

Jag vill bara gå min väg. Jag mår så jävla dåligt, och inte bara för att jag var sjuk redan innan vi gick upp. Lukten, stressen, ororn, allt skrikande... Mormor skriker och kallar mig fula saker när jag försöker hjälpa henne. Mamma skriker och kallar mig mer eller mindre oduglig när mormor kastar ut mig ur badrummet. Jag försöker göra iordning kläder åt mormor medan mamma spanar efter ambulansen. Det är inte lätt. Allt är antingen nedpissat eller för svårt att klä på henne när hon inte kan hålla sig upprätt eller lyfta på fötterna ens en gång. Och hon verkar hja tvättat sina kläder ihop med en papperslapp. Allt ät fullt av vitt ludd. Jag gör mitt bästa för att göra ett par gamla mjukisbyxor presentabla med en klädvårdsrulle medan mamma ylar om ditt och datt och svär hela tiden. Jag är yr i huvudet. Jag vet att min feber är på väg upp igen. Och den vidriga lukten hjälper inte. Slutligen får jag inte bort mer ludd. Jag ger byxorna, samt ett par trosor och en tröja, till mormor. Hon vill fortfarande inte ha hjälp. Men tröjan måste jag hjälpa henne med för nu är ambulansen här. Och det är två män. Då får hon bråttom med tröjan. De får lyfta henne ombord på båren, hon kan inte ta ett steg på egen hand.

Pappa får åka med mamma till akuten. Jag kan inte. Vid det laget är jag så dålig att jag måste lägga mig ned innan jag trillar ner.

Jag vet inte hur länge jag har sovit när mamma ringer hem. Mormor blir kvar på sjukhuset. Hon är stressad för pappa vägrar följa med upp på avdelningen när de flyttar mormor. Jag förstår honom. Pappa tycker inte om sjukhus och han är lika sjuk som jag är. Han vill knappast gå upp och sprida bakterier bland patienterna. Men mamma kan bara yla om att hon inte får något stöd från honom.

Mamma kan göra helt otroliga saker ibland, men hennes sinne för det praktiska är verkligen inte det bästa.

När vi har pratat klart så sover jag en stund till. Min kropp är så slut. Jag är så sjuk och jag mår så dåligt. Det är skönt att bara släppa alltihop ett tag.

Nästa gång jag vaknar så är de på väg hem. Jag gör iordning lite middagsmat. Inte för att det var speciellt populärt. Jag gjorde grillad kyckling med rösti och café de paris sås och vitlökssmör. Gud, jag blir så ledsen när de inte kan uppskatta maten bara för att det inte är det gamla vanliga.

Det var inte ett centimetertjockt lager av grillkrydda på kycklingen. Kycklingen var inte så torr att det dammade om den när man bet i den. Rösti har vi inte testat förut, det smakade inte bekant så det var inte heller bra. Och café de paris såsen. Nej fy fan, det var inte bearnaise sås, så det dög inte. Jag blev så ledsen. De klagar alltid hemma på att vi kör samma saker om och om igen, men när man sedan gör något nytt så är inte det bra det heller.

Jag sitter vid mormors repade köksbord och blinkar bort svedan i ögonen. Det var nästan två veckor sedan vi fick köra henne till sjukhuset. Sedan dess har vi varit och hälsat på henne nästan varje dag. Det känns så poänglöst. Antingen är hon så luddig i huvudet att hon inte alls är medveten om vad som pågår runt henne, eller så ignorerar hon oss och läser tidningarna vi haft med oss. Och hon ska inte ha på sig glasögonen när hon läser så hon ser inte vad det står. Hon bara tittar på bilderna. Mamma tycker det är tröstlöst. Jag säger att vi inte behöver åka varje dag. Det räcker väl med varannan. Då blir hon arg. Jag förstår inte varför. När mormor var hemma träffade inte mamma henne mer än en gång var eller varannan vecka. Hon pratade med henne ungefär lika ofta. Nu är det plötsligt livsviktigt att vi åker och hälsar på henne varje dag.

Jag suckar tungt. Jag önskar jag vore trött nog för att gå och lägga mig och sova. Jag bor i mormors hus för att ta hand om hennes katt. Han tycker inte om andra katter och vi har två stycken hemma. Jag brukar gå ner med honom på kvällarna en stund, för att han ska få vara lite social. Det har gått förvånansvärt bra faktiskt men de slåss fortfarande då och då.

Jag tittar på klockan igen. Fem över halv fem. Jag vill inte gå hem. Mamma är på dåligt humör, det hördes på henne när hon ringde tidigare. Jag hatar att vara hemma när mamma är på dåligt humör. Hon är som en uppretad giftorm som bara hugger och hugger. Jag blinkar till när en vit pälsboll flyger upp på bordet framför mig. Katten tittar på mig innan han lunkar över bordet till fönsterbrädan och lägger sig tillrätta på sin plats där. Jag borde ta honom och stoppa honom i transportburen och gå hem... men jag vill verkligen inte. Jag mår dåligt där. Det där huset suger själva viljan att leva ur mig. För miljonte gången önskar jag att jag hade ett jobb så jag kunde flytta hemifrån. Jag vill bara bort.

Jag reser mig från köksbordet, tar tallriken jag haft yoghurt i och ställer den på diskbänken. Den är redan full med disk. Jag bara orkar inte diska. Jag har inte en gnutta energi i kroppen. Mamma och jag grälade igår igen. Det gör mig så deppig varenda gång vi grälar. Nu för tiden går det inte en dag utan att vi gör det. Hon hackar på mig värre än en hackspett. Jag frågade vad som skulle krävas för att fixa mormors badrum på övervåningen ifall kommunen vill skicka hem tanten. Vad får man för svar? Pengar. Kan det bli mer frustrerande? Jag vet att materiel och jobb kostar åpengar. Även om hon tycks tro det så är jag ingen idiot. Men jag vill veta vad som krävs - förutom pengar - för att göra badrummet användbart. Hon babblade en massa men svarade liksom aldrig riktigt på frågan. Det är så tröstlöst att försöka prata med henne. Hon är så förbannat elak hela tiden. Precis som mormor men det vågar jag fan inte säga.

Efter ett par timmar så kan jag inte skjuta på det längre. Jag tar katten, stoppar in honom i transportburen och beger mig hemåt. Det är bara ett par hus mellan oss men i den iskalla blåsten är det mer än nog. På trappan står plåten vi använde igår när vi lagade middag. Vi satte ut den för att den skulle svalna. Lustigt... jag minns inte att den stod där när jag gick hem igår... Jag plockar upp den och ringen på dörren. Det krävs två händer för att öppna vår ytterdörr utifrån, och jag har händerna fulla. Dessutom der jag att någon går förbi dörren just då. Mamma öppnar. Jaså, har du klivit upp nu? frågar hon med näsan i vädret. Jävla dumkärring, tänker jag. Klockan är över sju på kvällen. Taror du på fullaste allvar att jag sover så länge? Enda gången jag någonsin gjort det var när jag skulle vara servitör på en stor fest och inte skulle börja arbeta förrän nio på kvällen tre dagar på raken. Men jag säger ingenting. Som vanligt så orkar jag inte bråka med henne. Jag kan riktigt känna friden och energin rinna ur kroppen och lämna mig tom och ihålig. Jag håller fram plåten mot henne. Kan du ta den så jag kan komma oin. Hon glor på mig i nästan en hel minut innan hon rycker plåten ur handen på mig och stampar ut i köket. Hon fortsätter skälla på mig för att jag inte kom tidigare. Jag bara tänker att då var det väl massor hon ville ha gjort. Hon inbillar sig att hon är någon slags härskarinna eller drottning och att jag är någon livegen tjänare. Så trött så trött... Kan jag få gå hem och lägga mig?

Jag ställer skorna i skostället, släpper ut katten ur kattburen och hänger av mig jackan. Mamma är som en uppretad pittbull. Hon har verkligen ångan uppe. Under kvällen så öser hon kritik och förolämpningar över mig.

Jag är lat eftersom jag inte varit hemma och hjälpt till.

Jag gick upp och lade mig i mormors hus igårkväll istället för att stanna hemma. (det var verkligen ett jätteproblem för henne)

Hon börjar domdera och beordra mig än hit och än dit.

Lägg upp fisk till katterna, säger hon när hon står bredvid kattmatskålarna.

Koka ny fisk.

Jag plockar upp en gryta men då skäller hon på mig igen. Det är tydligen fel fryta. Hon vill att jag ska använda en som är mindre. Jag förstår inte varför men som vanligt ger hon mig inget svar. Hon bara ignorerar mig.

Så jag tar den mindre grytan och häller upp vatten i den. Hon stirrar på mig som om jag vore en idiot. Jag får veta att man absolut inte häller upp vatten i grytan innan man har lagt i fisken. Fisken ska i först, sedan vattnet. Och man ska använda kallvatten, inte varmvatten. Jag bara suckar och undrar vad det spelar för roll, men precis som innan så får jag inget svar. Orkar inte... Jag orkar inte... jag lägger fisken i vattnet och vrider upp plattan på nian. Då får jag skäll igen. Jag är tydligen en idiot eftersom den frysta fisken inte får plats i grytan. Jag suckar tungt. Jag petar ner den när den har tinat, vilket den gör snabbt i kokande vatten. Men det är tydligen fel. Hon ger mig en nedlåtande blick och skakar på huvudet. Nej, säger hon som om hon talar med ett litet barn. Det fungerar inte så. Jag försöker stå på mig, säger att det gör det visst. Det har då alltid fungerat alla andra gånger jag kokt fisk. Men hon insisterar, fortsätter med den där nedlåtande tonen. Jag orkar inte. Jag bara orkar inte. Jag släpper det, backar. Skitsamma. Jag orkar bara inte bråka. Hon blir arg på mig igen. Hon säger ingenting men jag ser det på henne. Hon är ute efter att bråka. När fisken börjar koka så står hon precis bredvid spisen, pekar på kontrollpanelen med fingret tre centimeter ifrån knappen och befaller mig: sänk plannan, fisken ska inte koka!!

Jag har ofta tänkt att min mamma är en sådan där människa som inte bara mår bra om hon har någon att hacka på, sätta sit över och ta ut all sin ilska på. Och jag är tydligen hennes utvalda måltavla.

Kvällen fortsätter i ungefär samma stil.

Jag är sen.

Jag är lat.

Jag kan inte koka fisk.

Jag tar inte hand om katterna.

Jag kan inte få ugnen tillräckligt varm när vi ska värma upp resterna från igår  (hur det nu var mitt fel, det begrep jag inte)

Jag har tydligen bränt maten fast den inte var bränd.

Det är mitt fel att katterna slåss.

Jag klarade inte av att rulla bjudpannkakan ordentligt igår, den är för löst rullad.

Jag hade inte satt mig vid middagsbordet än när mamma kom med sin tallrik för att sätta sig.

En av katternas matskål var tom, det var tydligen mitt fel.

Någon katt var och grävde i kattlådan, men när mamma frågade så visste jag inte vem av dem det var, vilket tydligen gjorde mig till en idiot. (hur jag nu skulle kunna veta det när vi satt och åt och kattlådan står i badrummet, och varför hon ens behövde veta det... mysterier mysterier)

Jag spenderar inte tillräckligt med tid på mitt rum.

Jag spenderar inte tillräckligt med tid i vardagsrummet med dem...

Jasg har säkert glömt hälften av hennes klagomål.

Slutligen så somnade hon i soffan medan vi tittade på tv. Äntligen. Jag är så tacksam varenda gång hon gör det. Jag skiter till och med i att hon snarkar så det låter som om någon kör grävmaskin i rummet. Jag är bara tacksam för att hon är ute ur leken ett tag.

Tyvärr varar det inte. Jag sitter på mitt rum och gosar med grannens katt som är vår ständiga natgäst när hon kommer instampande. Hon sliter upp dörren och bara står där och glor anklagande. Jag kan inte låta bli att undra varför hon är sur nu. Men hon går sin väg och smäller igen dörren. Efter en stund är hon tillbaks. Då vill hon ha massage. Hon har tagit på sig sin tjocka fleecemorgonrock och gnäller på att hon är genomsvettig. Konstigt va? Det är ju inte som om den där morgonrocken är varm eller så. Medan jag tafatt försöker massera henne trots att jag inte vill så börjar hon igen. Jag masserar henne inte som massören gör - underligt va? Jag ger inte grannens katt någon uppmärksamhet. Han får ingen mat. Våra katter får ingen uppmärksamhet.

Jag måste sova hemma inatt, för det har hon bestämt. Jag påpekar att jag har kuddar, täcke, kläder, tandborste och tandkräm uppe i mormors hus. Hon börjar jiddra om att vi har tjocka täcken och kuddar hemma. Och jag kan minsann använda en vanlig tandborste en enda kväll. Jag stirrar på henne. Hon vet att jag inte kan använda duntäcken eller tjocka täcken. Jag är så varm av naturen att jag skulle få värmeslag. Kuddarna, okej. Men tandborsten? Vadå använda en vanlig tandborste för en gångs skull? Jag använder alltid vanliga tandborstar. Det är hon som har en elektrisk tandborste. Men jag orkar inte bråka med henne. Jag bara säger: vi får se. Jag går faktiskt hellre upp dit och sover. Där är det inga snarkningar som håller mig vaken halva natten. Och ingen som skriker åt mig på mornarna eller stampar in som en elefant och tänder taklampan medan man ligger och sover.  (Åh ja, det har hänt mer än en gång)

Jagv finner viss frid vid min dator, även om den är utrustad med katastrofprogrammet windows 8. Gud vad det suger!! Jag vill verkligen byta till windows 7. Skulle till och med kunna nöja mig med vista eller xp. Bara jag slipper windows 8. Jag öppnar min kindle på amazon och läser lite, öppnar ett dokument i wordpad (Gud vad jag saknar words!!!) och ägnar mig åt lite skrivterapi eller bara nöjessurfar. Jag önskar min skype fungerade, men det gör den givetvis inte. Hatar. Windows. 8.

Nej, jag tror jag packar in katten och går hem snart.

Jag vill verkligen inte vara här.

Jag vill upp till tystnaden och friden där ingen skriker åt mig.

Varför har alla så svårt att fatta? Jag är så trasig och behöver tid att laga mig själv en aning innan ni börjar hacka sönder mig igen!

/// Serpentine